Högstadiet

Alla hade en rival när dom gick högstadiet. Min rival hette Bengt men kallades för Bengan (jag kallade honom för grispojken). Jag vet egentligen inte varför vi var rivaler, det var mest dom där känslorna utav förakt. Jag blev spy färdig varje gång jag tänkte på honom eller såg honom. Vi slogs ganska ofta och tillslut så gjorde vi upp ett schema för våra hatfulla sammankomster (kl 14 på tisdagar och kl 12 på torsdagar). Bengan var ett år äldre än mig och hade ljusblont hår, små-tjock kropp och ett grisansikte. Jag fokuserade ofta på att ändra om hans grisansikte när vi slogs. Även fast vi slogs väldigt ofta så var det nästan alltid jag som fick spö. Jag var ju skolans tönt och mitt självförtroende existerade inte. Bengan fick alla brudar och körde en trimmad moped. När jag brukade gå i korridorerna på ”freds-dagar” (dom dagarna som vi inte slogs) så brukade han sno min keps och spotta på mig. Jag gjorde ingenting för att försvara mig förutom att styrketräna som ett as mellan slagsmåls dagarna. Jag var en optimist och trodde att det skulle gå snabbt att få stora muskler (1-2 dagar). På en tisdag kl 14 våren 06 så mötte jag honom en sista gång. Han skulle snart gå ut nian och jag ville verkligen få min hämnd. Jag hade ändå styrketränat varje dag ända sedan slutet utav årskurs sju så jag hade allt blivit ganska stor. Han hade slagit min käke ur led förra slagsmålet så jag var jävligt peppad på att skada honom rejält denna gång. Han gick som vanligt ut på skolgården med ett hånflin på läpparna för att han trodde att han skulle spöa mig denna gång också. Han gick ruskigt nära mig och stirrade mig i ögonen samtidigt som han sa ”tönt har du inte lärt dig ännu” Jag svarade med den uppkäftigaste frasen jag någonsin sagt ”Grispojke du kommer att bli en krympling denna gång” . Han skrattade åt mig och jag besvarade hans skratt med en rak höger som träffade hans käke (den for ur led). Han skrek som den gris han var och jag njöt över att vi båda nu hade en trasig käke. Men jag kände mig inte direkt nöjd med det så jag knäade honom i magen så att jag fick honom att falla ner på marken utav smärta. Jag såg min chans och sparkade honom på benet så att det knäcktes , sen så gick jag därifrån och sjöng muntert för mig själv. Sedan dess så har jag bara sett honom vid ett fåtal tillfällen där hans ögon har visat mig rädsla. Han gick till skolan 2 gånger i veckan enda tills han slutade nian.

”No no need for a baseball bat
Don't need no knife for a sharp attack
No excuses, no looking back
We think too much about the things we lack” - The Tough Alliance