Det är bara att andas in det sa han, sjömannen min enda vän i denna del av världen. Vi hade ridit dessa hav i sju månader nu och vårt matföråd hade sinat. För att stilla hungern så hade vi bestämt oss för att bli lufterianer och detta var vårt första försök att bli mätta på det syret hade att erbjuda. Visserligen hade vi två chokladkakor och en påse cashewnötter kvar i vårt föråd men vi kände att vi var tvungna att spara på det tills det verkligen krisade. Så här stod vi, Jag och Sjömannen. Han hade hört om folk som levde på luft det var hans idé inte min och detta vill jag förtydliga så jag inte smutsar ner mitt och min familjs rykte.
Han sa ”Det är bara att andas in , helst så hårt som möjligt” Jag förstod inte vad han menade med för hårt men jag drog in all luft jag kunde ända tills mina lungor smärtade till. Det gjorde ont men jag tog det. Han skrattade till på ett sätt som bara sjömän kan, Ett riktigt mörkt skratt som jag brukade filosofera över när jag lade mig till kojs. I drygt en vecka höll vi våra magar stillade på luft och vatten. Man kände sig fridfull och rätt positiv. Men när det blev veckobyte så började magen protestera. Min ändtarm rörde sig sidleds i en hastig fart och jag kände mig yr. Men min vän Sjömannen var inte lika lyckligt lottad. På tisdagen fann jag honom död på däcket. Och jag var helt ensam på skeppet. Eftersom jag aldrig hade lärt mig hur man styr skeppet så bestämde jag mig för att lämna det och ta mig i land på annat sätt. Jag åt upp dom två chokladkakorna och hela påsen med cashewnötter. jag gjorde det för att jag inte tror på att lämna kvar nått till eftervärlden. jag vill inte att nån annan ska ha nått som är menat för mig. Jag hade ingen flotte eller någon livväst så jag fick helt enkelt använda sjömannens stora kropp. I fem dar paddlade jag mot väst med mina bara ben i vattnet och min kropp på Sjömannens bröstkorg. Tillslut nådde jag Egyptens kust. Jag var räddad.
MVH Skjuta Vargar
