Jag tror det var nånstans mellan Byske och Umeå som Meskalinet började kicka in , jag och Frank min Klubb kollega var på en roadtrip till huvudstadens nöjes kvarter för att få inspiration till klubben. Meskalinet vidgade mina vyer och jag såg utöver det vanliga klubblivet. Men här mellan Byske och Umeå hade dom nu skövlat bort all skog, jag kände inte igen mig, Det var ljust även fast klockan var 3 på morgonen i oktober. Eller var det bara min skalle som lekte med mig. Frank som hade suttit tyst och bara tänkt på vägen dom senaste 5 timmarna skrek till. jag förstod inte vad han menade så jag frågade vad han ville. Han skrek till igen och mumlade något om en stor val på vägen. Jag såg den inte men jag kunde inte förstå heller för Meskalinet drog ner mig i utrymmet mellan sätet och golvet. Jag förstår inte hur det lilla utrymmet på 14 cm kan rymma en pojke på 17 år. Därunder var det mörkt, så mörkt som det brukar vara klockan 3 på morgonen i oktober. Ljuset som omfamnade bilen kunde inte komma in i detta utrymme på grund av dammet som hade vuxit och blivit en hård vägg härunder. Jag drogs upp till sätet igen av Franks skrik. Jag kollade på honom och han var tyst igen. Allt blev tyst härute, Dött och tyst. Ljuset började försvinna och mörkret penetrerade våran borg till bil. Vägen var lång, lång och fjällig. Jag sommnade.
Mvh Skjuta Vargar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar